Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1851, sida 2

— Nå, ån våra skulder då, Lenora? — Ack, min far, låt mig sårja derför; hvarochen skall blifva tillfredsstilld. Gör dig inga bekymmer deröfver; jag ansvarar för allt. Var nu god och lågg bort dina papper, så att jag får duka bordet. Fadren runkade på hufvudet och gjorde som Lenora önskade. Hon brelde ut sin lilla men snöhvita duk och satt: derpå två tallrickar och potatisfatet. Bord-t var anspräkslöst och torfstigt, men dlt var så rent och snyggt, att mången rikelomens son skulle fått appetit af denna anblikk. Fader och dotter satte sig ned att åta, men tackade först, med sammanknåpta hånder Herren för hans gåfvor. Under det deras tysta bön uppsteg till Gud, hörde man plötsligt någon tala hågt, nedanför trappan. Lenora afbröt sin bön och börnde att darra som ett asplöf. Med öppen nun och utsträckt hals lyssnade hon på något, som tycktes henne oförklarligt, men ikvål gjorde henne förskräckt och bestört. (Frtsåttn.)