Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1851, sida 2

liskammaren, dervid, förutan tilltalade Gustaf Pettersson, handlanden A. P. Andersson i Haga äfven infann sig. Sedan för bandlanden Andersson blifvit upplyst, att 2:ne i förra undersökningstillfället hörde personer berättat, att Andersson till dem skulle långt före mordbrandsanlängningen bafva yttrat, att Gula Brickan skall brinna i vinter, och att han, med anledning af dessa berättelser, blifvit inkallad för att sig deröfver förklara, förnekade Andersson, att någonsin, hvarken till dessa eller andra personer, hafva fällt dylika yttranden; men väl att han hört en annan person, som han icke namngaf, till honom säga, att det vore rådligv att bygga i grannskapet, så länge Gula Brickan står. I öfrigt utlät sig Andersson, att dessa mot hans goda namn och rykte förklenande berättelser endast af afundsjuka och illvilja blifvit bopspunna af dem, som nu hafva boden i Gula Brickan, för det de icke har så god handel, som Andersson. Härefter förekallades förut hörda enkan Lindqvist, som vidhöll sin, i förra ransakningstillfället afgifna berättelse. Andersson medgaf vil nu, att han fråvat enkan Lindqvist, om hon skulle bo qvar, men bestred i öfrigt berättelsen. Snickarelärlingen Å. Andersson bördes derefter, dervid äfven han vidhöll hvad han förut berättat; dock med tillägg. att handlanden Andersson uppmanat de personer, med hvilka Andersson talat om en förestående brand å Gula Brickan, att låta assurera sina saker. Öfver båda dessa vittnens utsago blef Andersson högeligen förbittrad och påstod att båda, som lågo inne med hvarandra, hopdiktat dessa osanningar, för att skada honom. Ett tredje vittne, Anna Sophia Rar, boende på Gula Brickan, hördes härefter och berättade: att handlanden Andersson, kort efter den såkallade stora branden i Haga sistl. Augusti, kommit upp till vittnet, dervid Andersson, utan att dertill uppgifva någon anledning, tillrådt vittnet att ofördröjligen låta assurera sina saker. Detta vittnesmål erkände Andersson med förklaring, att han sjelf straxt efter sistnämnda eldsvåda låtit assurera hela sitt varulager. Poliskammaren uppsköt härefter undersökningen på 14 dagar för efterspaningar af vidare upplysning; och fick tilltalade Gustaf Pettersson fortfarande vistas på fri fot. En sockerbruksdräng vid namn Bengt Olsson hade olyckligtvis råkat att sistl. thorsdag på allmän gata vara mycket full, så att han måst insättas i polisvakten, medan det värsta af ruset gått öfver. I går stod syndarn inför poliskammarns dombord, att derför ansvara. Polismäst.: erkänner du, att du var full i går. Olsson: Nehe, Gud bevare kongl. nådig lagman! jag var vist intet full, för jag bade på hele dan intet smakat annat än litet öl och en tår vin, så att det var endast af mattighet och svaghet — det skall mina beviser kunna intyga. Olsson företedde bärvid en mängd betyg under åren 1836, 39 och 41, hvilka bland annat inneböllo, att han gjort sig känd för ett nyktert och anständigt uppförande, och att han aldrig smakar bränvin. Efter uppläsandet deraf yttrade hr polismästaren: Ja ser du, det var på den tiden; sedan dess har du urartat. Derefter upplystes af poliskammarns minnesböcker, att Olsson 1849 blifvit pliktfälld för första resan fylleri. Herr polismäst.: Hör på du nykterhetsvän, hur förhöll det sig med den saken; var det äfven af mattighet? Olason: Ja det var lika då, som nu, konglige lagmau. Polismäst.: Det torde då vara nyttigast för dig, att hädanefter dricka bara vatten. Sedan afhörde vittnen intygat angifvelsens riktighet, dömdes Olsson att böta för fylleri 3 rdr 16 sk. och för utoblifvande 1: 32, allt bko eller undergå 4 dagars vattenoch brödstraff och 4 dagars häkte