Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1851, sida 1

Den sattiga adelsmannen. Af Hendrik Conscience. (Örversättning srån Flamandskan.) XI. (Forts. fr. n:o 271.) Efter en stund lade hon sitt arbete på en stol och steg långsamt upp. Hon närmade sig sina blygsamma blommor, plockade en tusensköna och afryckte tankspridd dess blad; derpå kastade hon sina blickar på ett kastanieträd, som reste sin krona öfver taken. Anblicken af detta så bekanta trädslag, verkade mäktigt på hennes sinne; ett hemlighetsfullt leende lekte på hennes läppar, hennes Sson fuktades af tårar; med spända nerver inandades bon den friska vårluften och njöt af solens milda värma. Uttrycket i hennes ansigte förändrade sig flera gånger, liksom om hennes inbillningskraft förflyttat henne mellan två älskade väsen, med hvilka hon nu talade om lycka och glädje. Från hennes läppar utgick ett knappt förnimbart ljud, åtföljdt af ett trånadsfullt leende. Måhända mumlade hon en aflägsen väns namn! Nu betraktade hon medlidsamt domherren, som oroligt slaxade omkring i Sin bur och med näbbet hackade på stältrådarna. En stund såg hon drömmande på fogeln och sade derefter till honom: — Hvarför vill du bort ifrån oss, du trogna söljeslagare i vår olycka? Var glad. Min far är åter frisk och nu skola vi åter lefva i lugn och glädje ... Men