Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1851, sida 1

—— — — —— — jag, sörjde och led medan du var sjuk, min far ... men nu är du frisk, må nu komma hvad som helst; din Lenora skall alltid tacka Gud för hans godhet! Adelsmannen betraktade med hänryckning sin inspirerade dotter och suckade: — Stackars Lenora, du öfverdrifvor ditt eget mod endast för att trösta och uppmuntra mig. Himlen vedergälle dig din stora kärlek, Jag vet ganska väl ur hvilken källa du bemtar denna själsstyrka; och likväl utöfvar hvarje af dina trösteord så mycket inflytande på mig, som om dervid en del af din själ öfverflyttades i min. Jag kom nyss hem modfälld och förtviflad; blotta anblicken af dig har på ett underbart sätt tröstat mig... —Kom, min goda far, afbröt flickan med oupphörliga kärleksbetygelser, berätta mig hvad som händt dig, sedan har jag också något godt att berätta för dig. — Först inställde jag mig i hr Roncevauxs pensionsinrättning, för att åter gifva mina lektioner i engelskan; men under min sjukdom har en engelsman fått denna post; och derigenom är vårt bästa brödstycke borta. — Nå, än den tyska lektionen hos mamsell Pauline? — Mlamsell Pauline har rest till Strassburg och kommer icke mera tillbaka. Således är allt på en gång förloradt Lenora. Hade jag icke orsaker nog till min sorg? Dessa olyckliga underrättelser tyckas göra dig sjelf bestört; du bleknar, tycker jag. (Fortsåttn.)