Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1851, sida 2

Article Image
för resande och poster från Stockholm till Götheborg af 32 timmar; men vill man åka denna besparing ill 43 timmar eller med ytterligare 11,så skulle derför erfordras en garanti af 20 millioner eller 15 mera ån hvad som nu beviljats. Det vill med andra ord såga att genom att garantera endast en fjerdedel af den summa, som får hela hufvudlimen erfordras, hafva stånderna kunnat bereda tre fjerdedelar af den tidsbesparing, som inalles — alltid oafsedt andra fördelar — genom jernvågars anlåggning kan för resande och poster emellan Stockholm och Götheborg vinnas. Hvad åter varutrasiken angår, så år det sannt, att omlastningarne vid Köping och Hult måste förorsaka icke blott besvår utan åfven en kostnad,som dock, då husvudlinien i sin helhet blir fårdig, kommer att besparas; men dels tro vi att man ganska mycket öfverskattar dessa olågenheter, enår det måste blifva jernvågsbolagets ovilkorliga intresse att till det minsta måjliga reducera dem, och sjelfva storleken af trafiken kommer att göra det möjligt att derför träsla anstalter, som det icke vid vanliga omlastningar lånar sig att anvånda; dels. och med ännu mera skål, tro vi att sjövägen alltid kommer att blifva så mycket billigare, ån hvad transporter på jernbanan möjligen kan nedsåttas till, så att omlastningskostnaden deraf blir mer ån betåckt. Vi grunda denna åsigt icke blott på det allmånt kånda och af utlåndsk erfarenhet bekråftade förhållande, att jernvågarne icke i billighet kunna tåfla med sjötransporterna, utan också på verkliga hår existerande förhållanden; ty frakten för ett sks. stångjern, slussafgifter och dylikt inberåknadt, utgör under sommartiden från Hult till Götheborg endast omkring 36 sk. rgs, ett belopp till hvilket det, åfven med tillågg af hvad omlastningskostnaderna vid Hult kunna utgöra, skulle blifva omöjligt att på jernvåg föra det. Deremot skulle hufvudlinien blifva af största gagn under den tid af året, då sjöfarten år stängd, och vi åro derföre ifriga vånner af dess fullbordan, men vi neka att den nu söreslagna banans nytta deraf år beroende. Vi tro också att det, nr en annan synpunkt sedt, var låmpligt af stånderna att nu icke utstråcka den beviljade statsgarantien till hela husvudlinien. Såsom vi uti föregående artikel visat, hafva svenska statsverkets för tillsälliga behof och allmånt nyttiga arbeten användbara tillgångar vid de 4 sistförslutne riksdagarne, eller för en statsregleringsperiod af 13 år, sammanråknade utgjort en summa af nåra 15 millioner, eller omkring 1,150,000 rdr årligen, hvaraf vi, om, såsom det år all anledning att hoppas, samma gynnsamma för hållande får framtiden kommer att fortfara, åfven sökt visa att det med en klok hushållning icke kan blifva med någon svårighet förenadt att för ett så nyttigt företag, som det nu ifrågavarande, afse 250,000 rdr eller den nu, får den håndelse att jernvågen icke kommer att gifva någon inkomst beviljade garantien; men skulle man deremot genast afsett hufvudliniens fullbordan och således en garanti, som kunnat medföra en årligt utgift af 2 millioner, så hade det blifvit nådvåndigt att skapa andra tillgångar, vare sig genom förhöjda skatter eller skuldsättning, och, ehuru varma vånner vi åro af jernvågars införande i vårt sådernesland, tro vi dock icke att detta varit vålbetånkt, förrän deras nytta blifvit mera allmånt kånd och starkare sympathier derför hos folket uppstått, åfvensom vi sinna så mycket mindre skål att nu besluta en sådan uppoffring, som hela stråckningen icke på en gång kan fårdigbyggas utan erfordrar en långre tid, för hvilken det icke vid denna riksdag var behöfligt eller ändamålsenligt att binda. Sig.

21 november 1851, sida 2

Thumbnail