Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1851, sida 1

JJ —::———— ———— för glådjen öfver hennes återkomst skola snart de förra bekymren vara glömda! — Måtte er aning förverkliga sig; men det år redan sju månader sedan de skiljdes hårifrån; i tre månaders tid hafva hundratals personer fått uppdrag att skaffa underråttelser om dem, i alla ståder letar man nu efter dem; och ånnu har jag icke erhållit någon glådjande underråttelse, icke det minsta tecken att de ännu lefva. Mitt förnuft såger mig också, att jag icke bör förtvifla, men mitt otåliga hjerta har uppgifvit allt hopp och såger mig, att jag för evigt förlorat dem, Vid dessa ord steg han upp och åmnade lemna bersån och aflågsna sig från sörpakterskan; men plötsligt spånde han sina blickar på henne, pekade mot landsvågen och ropade: — Tyst! Hår ni ingenting? — Jag bör håsttraf, svarade förpakterskan, utan att förstå sin herres sinnesrörelse. — Nå, hvad kan också det röra mig, suckade han med vemodigt leende, att en håst trafvar förbi! — Men Se, han rider in i allen, utropade qvinnan förvånad. Ack, min Gud, budet med