Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1851, sida 1

utropade förpakterskan, så måtte det väl icke vara! — Ni sörjer, min fru, ni fåller vål stundom en tår öfver henne, sade herrn vidare, utan att lyssna till hennes ord, dock förstår ni icke huru smårtsamt min själ år angripen, huru hvarje ögonblick medför en ny sorg. Hela månader anropade jag himlen som den högsta nåd att få återse henne; alla hinder för vår förening voro besegrade, jag kunde taga henne till min brud och göra henne lycklig. Drilven af glad otålighet ilade jag med blixtens snabbhet åter hem, och tråffade der, i stället för tröst och belåning, den förfårliga ensamheten! Huru förskräckligt att veta, att min högt ålskade Lenora lefver i sattigdom och elände, och icke kunna komma henne till hjelp — i vanmåktig förtvislan råkna dagarna af hennes lidande och likvål vara oviss, och icke smårtan redan dödat henne! ..Efter dessa ord följde en djup tystnad; förpakterskan var mycket rörd och stod med nedböjdt hufvud, dock försökte hon att trösta sin herre: — Jag kan vål förstå ert lidande, sade hon; men hvarför förtvifla? Kanske få vi oförmodadt någon underråttelse om fråken! Gud år ju god och skall nog höra våra böner. Och