Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1851, sida 1

——— Den goda qvinnan hade mot sin vilja träffat den smårtsammaste strången i sin nya herres hjerta; nu först mårkte hon de stilla tå2 rar som slöto ur hans ögon och de krampaktigt sammanknatna hånderna. Dessa tecken till förtvislan förskräckte henne. — Förlåt mig, kåra herre, att jag förorsakat er en så djup sorg; men mitt hjerta är så öfverfullt, att jag talar nåstan utan att veta hvad jag såger. Men om jag också har felat, så var icke ond på mig derför att jag håller af sröken och sörjer öfver hennes olycka. Har ni något att befalla, min herre? Med dessa ord ville hon asflågsna sig; men herrn steg upp, undertryckte sina tårar och sade djupt rörd: — Huru skulle jag kunna vredgas deröfver, min båsta fru, att ni håller af den stackars Lenora? Nej, derför vålsignar jag er af hela min sjål! De tårar ni framkallat ur mina ögon göra mig godt; ty jag lider och år mycket olycklig; lifvet har blifvit mig en börda, och om den barmhertige Guden kallade mig till sig, så ville jag gerna dö. .. Hoppet att redan få se henne på jorden har nåstan försvunnit ur mitt bröst; kanske väntar Lenora mig redan deruppe ... — Ack, hvad i Herrans namn såger ni?