lorat all glans. De voro porträtter af krigare, statsmån, abboter och prelater. Dessa porträtter buro herrarna van Vlierbekes vapen: med samma vapen voro åfven andra saker försedda. Likvål var det såkert, att på auktionsdagen allt som tillhört hr van Vlierbeke kommit i många olika händer. Huru hade alla dessa portråtter återfått den plats, som de tycktes för evigt hafva förlorat? Lika tankspridd som förut steg herrn upp ifrån stolen och gick som det tycktes liknåjd fram och tillbaka i salen. Än stannade han framför portråtterna och betraktade dem med vemodiga blickar, ån håll han handen får ögonen, för att låta sina tankar vara mera ostårda, och fattade slutligen ett gammalmodigt schatull, som stod på ett ekbord. Derutur tog han några smycken af ringa vårde: guldörhången och ett halsband af koraller. Långe betraktade han med ett sorgligt leende dessa föremål; derpå suckade han djupt, lyfte sina ögon mot himlen och inlade åter smyckena i schatullet. Derefter gick han utför trappan ned på gården. Hans tjenare och tjenarinnor helsade på honom då han gick dem förbi; han nickade