mötes om han röstade imot dem. Southampthon var då får tiden icke annat ån en omtyckt badort, som låg en hel diligens-dagsresa från London; det hade hvarken dockor eller packhus, peninsularoch oriental-ångbåtssållskapet var ånnu icke inråttadt, der fanns ingen jernbana, inga vestindiska ångbåtar; ingen tånkte då, att Southampton skulle blifva en sådan handelsoch fabrikstad, som det nu år. Den som ville strida mot godsherrarna tycktes då hafva förlorat spelet.-Gif mig en timmes betånketid-, sade Andrews, -kom igen, så skall ni få mitt svar-. De kommo också ganska riktigt i det hopp att få en röst mot reformen; Andrews såg upp ifrån hården och sade: Jag anser reformen vara riktig och råstar för den. Jag har hittills arbetat mig fram utan annan hjelp, ån min skicklighet som arbetare, och jag tvillar icke på, att jag också hådanester skall arbeta mig fram samma våg utan att behöfva sålja mitt samvete. Mycket knot och många hotelser hördes imot honom, men under första året, som han arbetade för egen råkning, hade han en inkomst af öfver 2000 St., och tio år efter detta val hade han anvåndt 10, 0O00 St. på byggnaderna till sin fabrik, och året 1845 fårtjenade han öfver 22,000 St. genom försåljningen af omkring 300 dels nya, dels begagnade vagnar. De, hvilka resa landvågen till Ostindien, färdas genom öknen i Andrews omnibusar. Han har byggt gallavagnarna åt den aflidne Mehemed Ali och åt Sultanen, drifver en ansenlig handel med kolonierna, Mexico, Valparaiso och Porto-Rico, tillverkar hvarje del af vagnfabrikationen, med undantag af patent-axlar, i sina egna verkståder och sysselsätter omkring 200 personer, af hvilka de flesta åro valmån. Men det var icke endast betråffande reform saken som Andrews stod fast i sina åsigter imot sin egen skenbara fördel. Han var en af de första medlemmarna i Anti-Cornlau-league, tillhörde dess råd, skånkte 1844 en vacker enspånnarevagn till denna förenings bazar, och, då Mayorn år 1842 nekade föreningen begagnandet af rådhussalen, röjde Andrews ur sin vagnbazar, som kunde rymma 2 till 3000 menniskor; hans arbetare stållde sig på vakt vid ingången med hjullötar i händerna, och frihandeln fick sålunda en tillflyktsort för sina talmån i hemmet får en näringsgren, som sa des vara helt och hållet beroende af deras gunst, som voro afgjorda monopolister. Nu höjdes en mångd hotelser att understöda andra och tillvågabringa en ny konkurrens i vagnsabrikationen; men till alla dessa hotelser plågade Andrews svara: -Sätt i gång så många ni vill; vagnfabrikationen har redan blifvit stadens hufvudnåring; ju flera fabrikanter, desto större rykte får staden får sin vagnfabrikation, och jag år såker på att få så stor del deraf, som jag förtjenar. Detta var icke eller tomma ord. Andrews har alltid visat sig beredvillig att hjelpa andra både med materialier och ritningar. Ar 1848 valdes han till Sheriff i Southampton; 1849 med stor majoritet till Mayor, likaledes 1850 och 1851, och kallas nu allmånt -Folkets Mayor. Hans kårlek till friheten och den kraft som ligger i hans karakter, hafva gjort hans mottagande af Kossuth till en personlig hånryckningsoch icke till en officiel formalitets-sak. Inrikes Nvheter