de en morgon en präktig postvagn utanför notariens hus. Vagnsdörren öppnades, och en ung herre i resklåder hoppade ur vagnen och skyndade in i huset. — Notarien! ropade han otåligt till betjenten; denna ursåktade sin herre, som först om några minuter skulle infinna sig, förde fremlingen in i förmaket, bjöd honom en stol och bad honom vånta en liten stund, hvarefter han lemnade rummet. Den unge mannen tycktes vara sörtretad ölver detta uppehåll och satte sig knotande på stolen. På hans ansigte kunde man låsa en inre sorg; han såg ned i golfvet och försjönk i djupa tankar. Småningom uppklarnahans drag; ett leende lekte på hans låppar och han sade får sig sjelf: — Åck, huru mitt njerta klappar af långtan! Huru skönt år icke hoppet, ja, vissheten att få återse henne ånnu i dag! att jag redan i dag skall få gifva henne lånen för 2— i hennes trohet, för sex månaders lidanden, och i morgon på mina knån såga till henne: -LeI nora, min ålskade brud, hår år samtycket till mitt giftermål! Jag för med mig rikedom. kårlek och salighet! jag kommer med vilja och förmåga att göra din fars ålderdom glad och med er båda lefva i det långe efterläng-.