Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1851, sida 1

icke blott på de sasta egendomarna, utan äfven på allt husgeråd och andra saker, som äro dyrbara för vårt minne. Vår hederskänsla gör det måhända till en pligt att låta försälja allt, som för oss kan ega något värde, för att betäcka skulderna. Ja, om försynen ville laga så att alla borgenärerna blefve godtgjorda, böra vi, äfven i eländet, skatta oss lyckliga. Du ler Lenora? glädjen lyser i dina ögon? Bedröfvar dig icke underrättelsen om denna fullkomliga ruin? — Är detta orsaken till ditt lidande, min far? Ingenting annat? Har du ingen annan hemlighet att yppä för mig? frågade Lenora. — Nej, mitt barn, nu vet du allt. — Då inser jag väl att många andra i ett sådant slag skulle se en förfärlig olycka; men oss kan det icke få makt med. Talar du icke sjelf helt kallblodigt derom, min far? Tycker icke du, som jag, att ödets ogunSt är en ganska likgiltig sak. — Det kommer sig deraf, att du Lenora, åter intalat mig mod, att jag åter eger hela din tillgifvenhet och vågar hoppas att du icke skall blifva fullkomligt olycklig. Jag vet hvad du skall avara mig, mitt ädla barn, som Gud skänkte mig till en sköld mot alla lidanden. Nu skall jag med upprest hufvud beträda eländets väg och änderkasta mig Guds vilja ..-. — Dock, hvem vet, tillade han sorgligt, hvilka pröfningar ännu vänta oss? Att irra omkring i verlden, cölja sig långt från vänner och bekanta, med våra händers arbeten fylla dagens behof — ack, Lenora, du vet icke huru bittert armodets bröd smakar. Lenora bifvade, då hon märkte de dystra moln som spredo sig öfver fadrens ansigte. Hon fattade hans händer, blickade honom djupt i ögonen och bad: — Min goda far, du måste åter visa mig ett leende. Vi skola nog ännu en gång blifva lyckliga, var öfver