Den fattiga adelsmannen. Af Hendrik Conscience. (Öfversättning från Flamandskan.) VII. (Forts. sr. n:o 265.) — Jag beslöt att dölja min fattigdom med ännu större omsorg än förut, och egna mitt lif till din bildning. Gud hade förlänat dig kroppskönhet, Lenora; din fader skulle bibringa dig konster och vetenskaper, seder och blygsamhat, dygd och gudsfruktan. När du sedan uppvext till en prydnad för ditt kön — så kunde han hoppas att ditt blods adel, ditt väsens behag och din själsbildning skulle ersätta den hemgift, som han icke förmådde gifva dig. Han smickrade sig med den tanken, att ett förmånligt giftermål sedan skulle återgifva dig den rang i lifvet, till hvilken din höga härkomst tvcktes berättiga dig. — Sålunda var jag i tio års tid din lärare i alla konstens och vetenskapernas grenar. Hvad jag glömt eller förut icke vetat lärde jag mig sjelf om natten, för att lära dig detsamma om dagen. Mitt sträfvande gick derpå ut; att skydda dig för hvarje smärta, hvarje oangenäm händelse, och att så mycket som möjligt förskaffa dig, hvad som anstod vår skenbara välmåga. Jag visade mig glad för ditt lugns skull, men ångest och blygsel tärde oupphörligt mitt bröst. Med fasa räknade jag hvarje timme, som förde mig närmare och närmare det olycksaliga ögonblicket. Och, skall jag till