komma till slutet af sin berättelse fortfor med något gladare ton: — Hör vidare, Lenora; min historia blir mindre sorglig; den angår nu endast mig sjelf. Kanske borde jag sluta nu, men jag behöfver en våninna; som vet hvad jag lidit, som känner mina hemligheter och tillåter mig att anförtro hennes hjerta hvad som mitt i tio år hållit hemligt. — Din moder, mitt enda ståd, var nu tagen ifrån mig; jag blef nu ensam på Grinselhof med dig Lenora och med mitt löfte, som jag vid Guds namn gifvit en döende. Hvad skulle jag göra får att kunna hålla detta löfte? Skulle jag försålja mina arfgods, draga omkring i fråmmande land och arbeta för bråd åt oss båda? På detta medel kunde jag icke tånka; ty det skulle omedelbart bereda dig elände. Efter långa smårtsamma betraktelser trångde en ljusstråle in i min själ; jag hakade mig fast vid en plan, som åtminstone skulle försåkra dig, min dotter, om också icke mig, om en lycklig framtid. (Fortsåttn.)