KC — — ——————7 mig en hård kamp mot dåden; jag dör med den öfvertygelsen, att mitt barn, mitt stackars barn, skall blifva olyckligt på jorden ... Hvilka ord min kårlek till henne ingaf mig, vet jag icke mer. Jag påminner mig blott, att jag lofvade henne, så sannt Gud lefver, att hennes barn, att du Lenora icke skulle så ersara eländet, utan blilva lycklig. Ett himmelskt leende förklarade då din döende moders drag, i detta sista ögonblick trodde hon på mitt löfte, Hon slog sina armar om min hals och satte sina låppar mot min mun . .. Men snart föllo hennes armar ner; med sista andedraget hade hennes själ svingat sig upp lill Gud. — Du var nu moderlös, min stackars Lenora — Margareta hade upphårt att lida! Hårpå nedböjde adelsmannen sitt hufvud och teg; åfven Lenora satt stum och håll hånderna för ögonen — ingenting störde den na dådstystnad. Flickan drog derpå sin stol nårmare till fadrens och fattade honom vid handen. Så sutto de båda långe försånkta i sorg, till dess Lenora steg upp och började smeka sin fader. Hr van Vlierbeke, som tycktes snart vilja