—————— — Den stackars modren gret oupphörligt; så ofta hon såste sina blickar på sitt barn, sin lilla Lenora, kommo alltid tårar i hennes Ögon. Ditt namn sväfvade beståndigt på hennes låppar, det var i hennes böner till himlen. — Andtligen förnam hon Guds röst, som kallade henne till sig; presten hade förberedt henne till hennes sista resa; man tog dig ur hennes armar och förde dig till förpaktaregården; jag var ensam i den mörka natten med henne, hvars kalla läppar redan gifvit mig den sista afskedskyssen; mitt hjerta blödde, mina sinnen förvirrades . . . Store Gud! hvad hennes sista stunder voro plågsamma ! Redan låg hon orörlig som ett lik, och dock strömmade tårarna ur hennes ögon, ånnn sökte hennes låppar att stamma sitt barns namn. Knäböjd vid hennes sång, lyfte jag mina hånder mot himlen, bad om lindring i hennes plågor och om förlåtelse för hvad jag brutit mot henne; derpå steg jag upp, lade mina hånder på hennes bleka kinder, och kysste bort hennes tårar; jag visste knappt till mig sjelf. Plötsligt tycktes hennes känsel återvånda, det var lifslampans sista uppflammande innan den slocknade. Hon ropade mig vid namn; förvånad betraktade jag henne. Då sade hon med klar röst: -Nu år allt förbi, min ålskade. Gud hade förelaggt I