——— vi sökte glömma vågen till våra vånner och afslogo alla bjudningar, för att icke sjelfva nödgas mottaga besök. Ibland byns innevånare och våra fordna vånner utbredde sig ett dåligt rykte om oss: man sade att endast en skamlig girighet vore anledningen till vårt tillbakadragna lefnadssått. Vi hörde dessa förebråelser, ja, tillochmed det u penbara hatet med glådje: ty under den slöja, man sålunda kastade öfver oss, kunde vårt elånde hålla sig dolåt. — Nu darrar jag, Lenora; mitt bröst blir beklåmdt, ty min berättelse förer mig nu till det svåraste ögonblicket i mitt lif. Fatta mod och hör utan tårar, hvad jag har att såga dig. — Din stackars moder var mycket afmagrad, hennes ågon blefvo allt mera insjunkna och hennes kinder hade blifvit förfårligt bleka. Denna afmattning hos en Person som jag ålskade mer ån mitt lif detta annalkande af en sörfårlig dåd, som stod att låsa i hvarje drag af hennes ansigte, förvirrade nåstan mina sinnen. Lenora såg nedåt och stilla tårar fuktade hennes kinder. Adelsmannen betraktade henne rörd och fortfor derefter i sin beråttelse: