vål hafva erinrat sig att, ånda till föreningen med Norge, alla våra konsulatplatser besattes uteslutande med svenska mån, eller på de sårskildta stationerna bosatta handlande; att dessa ofta i långre tid haft söner eller andra anförvandter biträdande i konsulatgöromålen, hvilket ännu mera försvårat möjligheten att, så snart som norrmånnen önskade det, göra dessa poster lediga för dem; att likvål, helt såkert ett större antal norrmän nu blifvit beklådda med dylika befattningar, ån det nägonsin varit fallet, medan Norge lydde under Danmark, fastån detta land då till dylika funktionårers aslhning och den dansk-norska handelns fromma skattade i en ojemnförligt högre proportion ån nu, och att det, så långe norrmånnen undandraga sig ett jemnlika, ja till och med ett proportionerligt bidrag till konsulatutgifterna, måste förefalla oss mer ån besynnerligt att höra deras anspråk på ett lika antal platser för deras landsmån som får svenskar. Det år i det hela en sak af alltför ringa betydenhet, om några flera norrmän eller svenskar vinna en emploj i dylika tjenster, så vida man icke å norska sidan dervid fåster andra syften såsom t. ex. det att sålunda i verldens Öögon skilja sig helt och hållet från Sverige —; men dermed måtte vara huru som helst, om nu en sådan önskan söresinnes, och når sådana anspråk framstållas, måste man vål göra sig berdttigad dertill; och ett sådant beråttigande gifver icke unionen allena, i sig, om man å någondera sidan undandrager sig ett behörigt deltagande i kostnaderna. Eller kan någon förnustig menniska bestrida, att föreningen gilver icke blott råttigheter, utan åfven skyldigheter?