Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1851, sida 2

— danden; jag går icke hårifrån för, ån du sagt mig hvilken fiendtlig kånsla eller olyckligt åde frånryckt mig min faders kärlek. Huru stor också min vårdnad för dig ån år, så talar dock pligtens ståmma högre i mitt bråst. Jag vill, jag måste utforska orsaken till din tysta smårta! — Frånryckt dig din faders kårlek? upprepade adelsmannen. Just i kårleken till dig ligger hemligheten af mina lidanden, du dyra, tillbedda barn! Redan i tio år har jag druckit ur smärtans bittra kalk och beder dagligen Gud, att han måtte göra dig lyckllg hår på jorden. Tyvärr har min bön blifvit ohörd! — Huru skall jag kunna blifva olycklig? frågade Lenora, utan att det ringaste föråndra ton. — Olyckliglig genom fattigdom! svarade fadren, det elände som tråffar oss, beröfvar oss allt hvad vi nu ega; vi måste skilja oss från Grinselhof. Dessa sista ord, som bekråftade hennes aning; tycktes i början göra flickan bestört, men snart öfvervann hon sin rörelse och sade med vexande mod: — Det år icke derför, att detta elånde tråffar dig, som du år bekymrad, ty jag kån