Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1851, sida 2

och moraliska menniska tvångströja. Skulle denna hinderman utan saknad för menniskans yttre och inre frid, kunna försvinna, så vore ju samhållet derigenom befriad från en ganska farlig kast, farlig genom sin intolerans, sin ensidiga religionstolkning och sin aldrig rastlösa herrsklystnad. Hvem vet icke att prelaterna så långt man kan spåra dem tillbaka i historien, och detta går djupt in i sagoåldren, velat hålla folket i okunnighet för att kunna desto djupare rinsmyga sitt gift i fördomarne, santasien och menniskans andliga till och med yttre enskilta lif, att de hållit sig vid en ensidig tolkning af det gamla, hvilket de betraktat såsom en grundtyp för allt positift rått, under det att de satt sig på tvåren imot allt framskridande och mot hvarje ny sanning, som velat göra sig gållande. Så bland Egyptens och den ånnu aflägsnare orientens prestkaster, så bland judafolket t. ex. imot Christus, så den påfliga christendomen t. ex. imot Huss, Luther m. fl. ull och med imot profana skribenter och lårde såsom t. ex. Copernicus och andra, och så anda in till denna dag. Derföre tilltalar dem också Christus sjelf med de bekanta orden: I huggormar och huggormars aflöde! Det vare långt ifrån att hårmed vilja kasta en skugga öfver någon eller några vissa personer inom clereciets område, ty åfven derinom har funnits mången, som utan konsiderationer och fruktan egnat sig åt ljusets, sanningens och srihetens tjenst, det år endast om en jesuitisk liga, hvartill våra yttranden böra hånföras. Man skulle dersöre ofta om presterna kunna såga liksom en af Lunds akademis kancellerer engång sade om professorerna i Lund: rde åro hvar för sig utmärkt hederliga och aktningsvårda månner, men tillsamman åro de kältringar.(Forts.)