Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1851, sida 1

— de Gustaf nästan lycklig, jag uppgifver ånnu icke allt hopp. Annu tror jag mig kunna vinna min onkels bifall; af medlidande med mig skall han nog slutligen gifva efter! — Det år möjligt, men min faders krånkta heder förmår icke glåmma, sade flickan med dyster beslutsamhet. Och nu måste du återvånda hem, Gustaf; redan alltför långe har jag öfverträdt min faders befallning och sårat kånslan för det passande, då jag så långe uppehållit mig ensam med en man, som aldrig kan blifva min make. Om man öfverraskade oss hår, så skulle min fader icke öfverlefva en sådan skymf. skånk mig ånnu ett ögonblick, min goda ålskade Lenora; och hör hvad jag har ått såga dig. Min onkel nekade mig din hand; fåfånga voro mina böner och tårar, ingenting kunde rubba hans beslut, då beröfvade rmig smärtan all besinning; jag glömde den tacksamhet jag år honom skyldig och utsor i hotelser och skymford, hvilka uppfyllde mig med afsky mot mig sjelf, så snart nerfI retningen saktat sig. Då bad jag honom på mina knån om fårlåtelse; min onkel, hvars bjerta år godt, förlåt mig också, men med det vilkor, att jag genast och utan invåndning skulle med honom företaga en långe