Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1851, sida 1

— Gustaf, min stackars vän, vi äro mycket olyckliga, icke sannt? Denna beröring och den hjertliga tonen i hennes röst våckte Gustaf till medvetande: med ett saligt leende skådade han in i slickans ögon och ropade utom sig af glådje: — Lenora, dyra Lenora, så år du då återgifven åt mig? Du hyser barmhertighet för mina lidanden och hatar mig icke mer? — Kan då en kårlek, sådan som vår, försvinna på en dag? frågade Lenora snyftande. — Nej, nej, den år evig, var det passionerade svaret, evig, min Lenora. Den segrar ösver olyckan och elåndet, och år outplånlig, så långe hjertat slår i våra bråst. Flickan böjde sitt hufvud och slag ned ögonen. Derpå svarade hon i högtidlig ton: — Tro icke, Gustaf, att vår skiljsmässa icke smårtar mig mindre ån dig sjelf; om vissheten om min kärlek kan trösta dig under din bortovaro, så var stark ock modig: (jag skall alltid förvara minnet af dig i mitt sörjande hjerta, följa dig med mina tankar, till dess grafven fyller den afgrund, som nu öppnat sig för alltid mellan oss. Der uppe hos Gud skola vi åter tråffas; hår på jorden icke mer. — Ack, du bedrager dig, Lenora, svara