Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1851, sida 2

visa er på Grinselhof. Nu ligger han sjuk, denna skymf var för stor för honom, han har stark feber. Var detta lånen för min kärlek till er? — 0 Gud, du Lenora anklagar mig! hvad har jag då brutit? utropade ynglingen sörtvislad. — Mellan oss kan ingen gemenskap mera ega rum, fortfor flickan; om vi också icke åro så rika som ni, så vet dock, att det blod som rinner i våra ådror icke kan fördraga skymf och hån. Stig upp och aflågsna er; jag vill aldrig se eder mer. — Ack utöfva nåd och barmhertighet! bad Gustaf och utstråckte sina hånder imot henne, jag år oskyldig, Lenora! Men flickan dolde de tårar, som framtrångde ur hennes ögon och vånde sig om, för att gå in. — Var icke så grym! bad Gustaf åter alldeles utom sig. Du vill öfvergifva mig får alltid; utan afsked, utan trösti Du år döf för mina böner, kånslolås för min smårta! Nåvål, jag kåmpar icke långre mot mitt hårda öde; du har sjelf så velat! (Fortsättn.)