Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1851, sida 1

—7—— ————————— — Hvad har jag att frukta, ropade Lenora ångsligt, såg min far, har han nekat? — Ja, Lenora! — Nej, nej, det år omöjligt! — Jo, han har nekat, emedan han år en millionår, och vi tiggare, i jåmnförelse med honom! — Således åndå sannt; Gustaf år oåterkalleligt ryckt ifrån mig? — Oåterkalleligt! upprepade fadren i dyster ton. Då uppgaf flickan ett hjertskärande rop, ilade till bordet och låt, under en flod af bittra tårar, sitt hufvud falla deröfver. Hon snyftade högt och mumlade då och då liksom förtviflad den ålskades namn. Adelsmannen stod upp och betraktade sitt lidande barn. En outsäglig oro hvilade öfver hans drag, elden i hans Ögon var slocknad och krampaktigt vred han sina hånder. Ändtligen närmade han sig sin dotter och bad: Lenora, haf medlidande med mig och lugna dig något för min skull. Under samtaJet med herr Denecker har jag utstått alla slags marter, dem blott en adelsmans och en faders hjerta kan uthårda; skammens och förödmjukelsens kalk har jag tömt ända till dråggen; dock var allt detta ingenting imot an