Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1851, sida 1

ABi ————7———— na icke mer förstå hvarandra; men derför höra vi icke skiljas som fiender. — Det år mycket bra; men låt oss afbryta. Detta samtal sårar mig djupt och måste taga slut! Med dessa ord beledsagade han köpmannen till dörren och tog med en kall helsning afsked af honom. Återkommen på sitt rum, nedföll han På en stol och tog sig med båda hånderna om hufvudet; hans bråst håfde sig våldsamt och frampråssade tunga suckar. Så satt han tyst och orörlig en lång stund, men snart föllo hans hånder kraftlåsa ned på hans knån. Hans ansigte vardt dödsblekt; smårtans bittra kalk tycktes hafva bortfört hans själ från den kroppsliga hyddan, ty ingen ryckning, ingen rynka i hans ansigte förrådde hans marter. Plötsligt hörde han något röra sig i rummet ofvanpå; då vaknade han ur sin medvetslåshet och båfvade af ångest och fruktan. — Gud, min arma Lenora! Hon kommer ner. Jag har ånnu icke lidit nog; ännu å terstår att krossa hennes hjerta, betaga henne allt hopp, förstöra alla hennes sköna dråmmar och se huru sorgen långsamt förtår henne. O, om jag kunde undvika denna