En Blyerts-Runa på Fredrik Wessbergs graf. (Af en ungdomsvån). För fem och fyrti år sen, en vacker Majdags-qväll på Lundagård, deltagande i sången, vi möttes åt, nyss komne från hvar sitt faderstjäll. och knöts vår lefnads vänskap första gången. Sen skiljdes våra banor, hvar en gick åt sitt håll: jag tjonstman blef, och Du om Skepp tog värden, vi slogo boll med Ödet, men aldrig mera boll med vårens glada lif på Lundagården, — — — Om dessa vårens dagar, som minnet helst tillber, i lifvets sena höst vi ofta språkat: om Munthe och om Fremling och krior för Tegner, — sen vi hvarann vid Götas elfstrand råkat. Men ungt blef alltid sinnet hos Dig. Till sista stund Ditt bjerta visste att förvärfva vänner: af gamla och af nya uti Din själs förbund här ingen fins, som ej Ditt värde känner. Ty godheten och glädjen jemt bodde i Din själ, der huldrikhet ur blåa blicken lyste, och skuldlöst glam hos vänskap utgjorde hvilans gräl, då uddlöst skämt ibland kring munnen myste. Och derför skall Ditt minne så länge hos oss bo, som ångskepp löpa in vid dessa stränder, — så länge hjertlig glädje och redlighet och tro här räcka åt hvarandra vänskapshänder. E. F