Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1851, sida 2

henne den smärta, som han skulle ersara, skiljd ilrån henne. För första gängen såg han tårar i hennes ögon. Detta bevis på innerlig sympathi rörde honom så djupt, att han tyst fattade flickans hand och blef sålunda långe sittande. Hr van Vlierbeke sökte trösta honom, men hans ord förselade sin åsyftade verkan. Efter en lång smårtsam stund steg Gustaf upp af stolen och tog afsked af Lenora, ehuru den timmen, då han vanligen plågade aflågsna sig, ånnu icke slagit. Flickan mårkte på hans ansigte, som nu visade ett gladt mod, en plötslig sinnesföråndring; hon försökte att qvarhållla honom, för att få veta orsaken till hans glådje, men han afböjde det och sade, att han sannolikt följande degen skulle upptåcka sin hemlighet, samt lemnade Grinselhof med hastigs steg, liksom en hel flod af tankar jagat honom. Herr van Vlierbeke trodde sig i ynglingens ågon hafva låst, hvad som så håftigt rörde sig i hans hjerta; och de ljufvaste drömbilder omsvåfvade denna natt hans låger. Då söljande dagen timmen nalkades för Gustafs vanliga ankomst klappade den goda sadrens bjerta af en förhoppningsfull våntan.