Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1851, sida 2

Just nu inträdde Gustaf genom porten. Han var icke denna gång som vanligt klådd i sommarklåder, utan han var svartklådd såsom vid sitt första besök i Grinselhof. ÅAdelsmannen gick ynglingen med glad min till måtes; den högtidliga drågten stårkte honom i hans hopp, att Gustaf nu ämnade våga ett vigtigt steg. Denne yttrade också verkligen sin önskan, att få tala ensamt med honom några ögonblick., Hr van Vlierbeke förde honom då i ett nårgrånsande rum, bjöd honom en stol, satte sig sjelf och sade med skenbar likgiltighet, men högst vänligt: — Jag år beredd att höra er, min unga vän! Gustaf satt en stund tyst för att ordna sina tankar, derpå sade han med rörd ståmma men i beslutsam ton: — Ur van Vlierbeke! Jag vägar i dag ett asgörande steg hos er; mer er oändliga godhet gifver mig mod dertill; och jag hoppas ni förlåter min djerfhet, hurudant ert svar ån må blifva. CFortsättn.)