Den sattiga adelsmannen. Af Hendrik Conscience. (Öfversättning från Holländskan.) II. (Forts. fr. n:o 256.) Adelsmannen upprepade sina vånskapsbetygelser. Lenora teg ehuru Gustaf bllekade i hennes ögon, liksom ville han utbedja sig tillåtelse äfven af henne. Farbrodren begaf sig nu till vagnen. — Nå ån afskedsglaset! utropade Gustaf förundrad, ack! låt oss gå ill en gång till! — Nej! nej! inföll herr Denecker, om man gåfve efter för dig, skulle vi troligen aldrig komma hårifrån, det år hög tid att bryta upp. Det hjelper inga böner; vi köpmån måste stå vid våra ord; du vet att jag lofvat vara i staden tidigt. Gustaf och Lenora vexlade en lång blick; å båda sidor stodo att låsa afskedets smårta och hoppet om ett snart återseende; adelsmannen och herr Denecker tryckte vånskapligt hvarandras hånder. Derpå stego de glada gåsterna i vagnen