Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1851, sida 1

hvilken, vid ringaste anledning, den varmaste kånsla framqvållde lik en silfverkålla. Ännu aldrig hade Lenora befunnit sig ensam med Gustaf; ty hon lemnade endast då det rum, der hon vanligen uppehåll sig tillika med sin fader, når denne uttryckte sin önskan att hon skulle gå ut i friska luften; och likvål hade ynglingen aldrig tånkt på att dölja sina kånslor för sadren, eller tillstå får dottren, huru måktigt hennes bild beherrskade hans hjerta. Alla ord skulle också hår varit öfverslödiga, att förklara deras själstillstånd; öppet och oförtäckt strålade ömsesidig kårlek, vånskap och aktning ur deras blickar: det lefde hår tre sjålar, fattado af samma långtan, fåstade vid samma band och fårsmålta i sammn kånsla af salig väntan. Den aktning och verkligt barnsliga kårlek, som Gustaf hyste för sin Lenoras fader, var endast begrånsad i en enda punkt. Hvad han redan förut hårt beråttas om herr van Vlierbekes obegripliga snålhet, hade för honom blifvit en orubblig sanning. Ännu aldrig hade adelsmannen bjudit honom ett glas vin eller öl, ånnu aldrig inbjudit honom att deltaga i astonmåltiden; ganska ofta mårkte han med sorg, hvilken måda man gaf sig för att bemantla denna öfverraskande sparsamhet.