Gustaf och Lenora vunnit ett försprång af ungefär femtio steg, det de också med afsigt eller af en tillfällighet, bibehöllo. Den unga flickan visade Gustaf sina blommor, aina guldsiskar och allt hvad hon i sin ensamhet älskade och värderade. Han hörde knappt på hennes barnsliga förklaringar; tonen i hennes röst klingade som en himmelsk musik och försatte honom i de Jufvaste drömmar. Herr van Vlierbeke uppbjöd allt för att underhålla sin gäst och få honom att glömma bordet och dess nöjen. Han utfunderade alla möjliga medel att genom vetenskapliga undersökningar och interessanta anekdoter fängsla köpmannens uppmärksamhet; ja, för att göra samtalet ännu mera pikant, begagnade han sig tillochmed af raljerier, hvilka, om de än icke innehöilo något opassande, likväl ej öfverensstämde med hans ädla och allvarliga sinnelag. Redan närmade sig timmen, som herr Denecker bestämdt för sin afresa; adelsmannen tackade Gud af bjertats grund att hans föslossningtstund var så nära — då ropade köpmannen till sin brorson: — Kom, Gustaf, vi skola nu återvända till slottet. Vill du dricka ett afskedsglas med oss så skynda dig; klockan är redan fem! Herr van Vlierbeke bleknade på nytt; stum och synbart förskräckt såg han på köpmannen, som sökte utforska den egendomliga Verkan hans oskyldiga ord gjorde på adelsmannen, och denna gång icke dolde sin förvåning. — Mår ni åter illa? frågade han. Blott ordet vin är i stånd att gifva mig magkramp, stammade herr van Vlierbeke. Mina nerver äro förunderligt retliga. — Plötsligt flög en glad stråle öfver hans ansigte; han pekade mot porten och ropade: