Knappt bade adelsmannen hvilat några ögonblick på en bänk i skuggan af en jättekastanie, förrän hans blekhet försvann; med förnyad kraft och munterhet lugnade han sin dotter och gisterna i afseende på sitt illamående, men bad att ännu en stund få stanna i friska luften, emedan han eljest befarade ett nytt anfall. Några ögonblick derefter stod han upp och önskade en promenad. — Det är sannt, sade köpmannen, min vagn är hitbeställd klockan fem, då jag och min brorson måste återvända till staden. Så nära hade jag rest häri rån, utan att se edert gods. Låtom oas nu taga en promenad, och sedan ur sista buteljen dricka en skål för vår bekantskap. Med dessa ord bjöd han Lenora armen, den hon med nöje mottog. Ehuru hr Denecker skämtande såg på sin brorson, gladde sig denne deröfver, att hans onkel visade sig så vänlig mot fröken. Under promenaden föll talet på landtbruk och uppodlandet af heden, på jagt och allahanda andra föremål. Uti fria luften och vid köpmannens arm kände Lenora sig helt egenerad och lemnade fritt lopp åt sitt oskyldiga sinnes naturliga glädtighet. Som ett ungt rådjur hoppade hon vid sin ledsagares sida oeh sökte att under allehanda tokroliga förevändningar narra honom att springa. Herr Denecker hade sitt innerliga nöje åt flickans otvungenhet och var på vippen att dansa och leka med henne. Han kunde icke se sig mätt på hennes älskliga drag, som nu strålade af lycka, och tillstod leende, att hans brorson icke gjort något dåligt val. Nu höll honom adelsmannen tillbaka för att beskrifva något, och tecknade förklaringen i sanden; de båda unga gingo då förut, inbegripna, som det tycktes i en allvarsam konversation. Då de båda gamla fortsatte sin promenad, hade