—— ————— Den fattiga adelsmannen. Af Hendrik Conscience. (Öfversättning från Hollåndskan.) II. (Forts. fr. n:o 255.) Med händerna och näsduken gned den stackars adelsmannen sig i pannan och på kinderna, hostade, vände sig om liksom för att nysa, och undandrog sig verkligen på detta sätt för en stund sina gösters uppmirksamhet — då tog hr Denecker buteljen i hand för att tömma de sista dropparna i glasen. Vid åsynen deraf uppgaf den olyckliga adelsmannen allt hopp om seger; alla hans lemmar darrade, hans ansigte bleknade, och med en suck lät han hufvudet sjunka mot stolskarmen. Var detta förställning? eller begaguaus nan ett verkligt illamående såsom sin sista räddningsplanka. Alla sprungo upp; med ett anskri och djupt oro i sina blickar ställde sig Lenora vid fadrens sida. Denne försökte att le och sade, i det han långsamt reste sig upp: — Det är ingenting; det fattas mig luft här; jag skall på ett par ögonblick gå ut under bar himmel, så blir jag snart återställd. Med dessa ord gick han ut genom dörren, ntför stentrappan och ut på gården. Lenora hade fattat hans hand och ville leda honom, oaktadt han icke beböfde något stöd. Äfven hr Denecker och hans brorson följde honom, med tecken af ifrigt deltagande.