hennes piga skurade trappor och gångar, förpaktaren rengjorde stallet, och hans son rensade och krattade alla gångar i trådgården, Lenora sysselsatte sig i matsalen, hvarest hon afdammade allt och ordnade symetriskt alla de småsaker, som prydde skåpen och kaminen. Sådant lif hade man icke sett der på godset på tio år. Också tycktes arbetet förskaffa folket stort nöje; deras anleten strålade triumferande öfver de segrar, som deras flitiga arbete vann öfver den långvariga enslighetens verkningar. Hr van Vlierbeke, ehuru hans otålighet var stårre ån hans folks, gick med skenbart lugn från den ena till den andra, uppmuntrade hvar och en genom vånliga ord och låt icke mårka, att det som föregick omkring honom förorsakade honom stora bekymmer. Han smickrade det enfaldiga folkets egenkårlek, och inbillade dem, genom godmodigt skåmt, att det skulle göra dem stor heder, om gåsterna funno sig nöjda med sitt vistande på det gamla slottet. Förpaktaren och hans hustru hade sållan sett adelsmannen så glad och nedlåtande; och emedan de voro honom hjertligt tillgifna, så kånde de sig sjelfva så upprymda, som om det hade varit marknad på Grinselhof. De gis