Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1851, sida 2

sigtet. Under dessa djupa tankar och drömmar hade han redan kallat alla sina ålskade vid namn och försatt sig sjelf tillbaka i ungdomens glada år. Då blef hans ståmma tydligare, och han suckade: — Arma broder! en enda menniska på jorden vet hvad jag gjort för dig, och han kallar dig en otacksam bedragare! Imellertid vandrar du sjuklig och elåndig, på Amerikas aslågsnaste dar, och genomströlvar, mot en usel lån, ofantliga ödemarker, der du på hela månader icke tråffar en enda mensklig varelse. Utgången från en ådel stamm, tjenar du engelsmånnen såsom drång, och samlar pelsverk, hvilka åro beståmda för de rikas yppighet. Ja, får din skull lider jag tusen dval; men åndå har min kårlek till dig — det vet Gud — bibehållit sig oförminskad i mitt hjerta. O, att din sjål, ålskade broder, i det ödsliga landet kunde känna min långtan och du deruti finna en tröst i ditt elånde! Med största möda kunde adelsmannen lösslita sig från dessa tankar och fortsätta sitt arbete. Så snart allt silfvret var blankskuradt, uppstållde han det på bordet och sade tankfull: — Sex gafflar, åtta skedar! Och vi åro fyra vid bordet. Vi kunde låtteligen komma till korta dermed! Men jag skall gifva för