Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1851, sida 2

gifvande natten, och orörlig som en marmorbild tycktes han uppmårksamt lyssna på något. Derpå steg han försigtigt upp, närmade sig på tåspetsarna den ena åndan af salen och lade örat till en stångd dörr. — Hon sofver! sade han tyst för sig sjelf, och riktande sin blick mot håjden, tillade han: — Gode Gud beskydda henne! Nu gick han med lampan i hand, till ett stort våggskåp, lutade sig ner och tog urnedersta lådan några servetter och en bordduk, hvilka han versamt uppvechlade, för att försåkra sig om de voro fullkomligt hvita och utan släckar. Ett gladt leende bevisade, att mönstringen utfallit till hans fullkomliga belåtenhet. Derefter gick han med en korg till bordet, tog med sig ur lådan en yllelapp och ett stycke krita, hvilket han skafde med en knifsbak, och börjede derpå att gnida och putsa knifvarna och gafflarna, som lågo i korgen. Detsamma gjorde han också med saltkaren och andra silfverpjeser, hvilka voro af drifvet arbete och antydde ett visst vålstånd. Under denna sysselsåttning vaggade hans själ på minnets flod. Tid efter annan hviskade hans låppar oförnimbara ord, ätföljda af stilla, måhända ljufva tårar; ty ett godlynt leende hvilade alltjemnt öfver det allvarliga an