de mörka aningarna ur sin själ. Smekande upplyste han Lenoras hufvud och sade: — Älskade barn, var nu åter munter och glad. Till vår egen lycka år det så förordnadt af Försynen, att sjålen stundom får låtta sig genom suckar och tårar; eljest skulle den duka under för de öfvermäktiga kånslornas tryckning. Låt oss gå hem, jag har ånnn mycket att såga dig; ty jag önskar visa våra gåster all tillbörlig heder. Flickan lydde och följde sin fader med dråjande steg, under det de sista tårarna rullade ned utför hennes kinder.