Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1851, sida 1

——————————————— aq———————— ler piga, och undvek sorgsäliigt hvarje beröring med den yttre verlslen. Emedan han egde vidsträckta egendomar, ansågs han för en gicigduk, hvilken dragit sig ifrån sällskapslisvet, för att icke förledas till några utgifter. Förpaktaren inlät sig aldrig i samtal om denna punkt, utan hyste aktning för sin herres besynnerliga beteende. Också kunde han vara ganska nöjd med sin stållning, ty mot en ganska låg rånta disponerade han stora bördiga fålt. Derför var han åfven tacksam mot godsegaren och spånde gerna om söngagarna sin häst för den gamla vagnen, för att köra adelsmannen och havs dotter till gudstj nsten i byn. Dessutom måste hans son, stundom göra tjenst som betjent. Det var en skön juli-asston. Solen hade nåstan genomlupit sin bana; dess strålar, ehuru icke så brånnande som om middagen, genomstråmmade ännu naturen med skapande glöd och lekte i löfven öfver Grinselhof. Trädens toppar glånste i matta fårger, mot Östern antager det gröna en mårkare prågel, och skogsgrunden höfljer sig i en melankolisk skymning: Gigantiska skuegor lägra Sig på marken: aftonsvalkan, som år så uppfriskande efter dagens qvåfvande hetta, doftar från hvarje blad, från hvarje grässtrå och fyller luften med balsamiska ångor. (Fortsåttn.)