Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1851, sida 1

— ( —— på den förbrända vildmarken ingenting annat ån de torra ljungvåxterna. Når vandraren genomströfvat långa sträckor, stöter han stundom på en liten ömklig bäck, hvars stränder äro gräsbeklädda och underhålla lifvet på några låga videbuskar. Långs efter båcken eller på ringa afstånd från densamma hafva några enstaka bondgårdar eller små byar uppstått; menniskan, likasom dess moder jorden, finner endast trefnad der, hvarest rinnande vatten framkallar en kraftig stråfvan och lif. På en sådan aflågsen oas, der ångsmarken tillåt åkerbruk, höjde sig en temligen stor egendom. De böga tråden, hvilka så stolt utbredde sina lummiga kronor, bevisade, att menniskohanden hår redan långe varit verksam; dessutom ingåfvo den djupa grafven, som omgaf godset, och stenbryggan, som ledde till ingången, den otvifvelaktiga förmodan att det måtte vara ett herresåte. I trakten deromkring kallades det Grinselhof. Förpaktarens boning, samt stall, lada och tillbehör intogo gårdens hela framsida, så att man med möda genom de täta låfmassorna kunde upptäcka det som befann sig innanför grafven, och hvad som der föreönades. I sjelfva verket hvilade också deröfver en slöja, som var ogenomtränelig för sjelfva förpaktaren. De lummiga tråden bakom hans gård reste sig mellan hans nyfikna blickar och helgedomen, såsom en tåt ridå; och okallad vågade sig ingen af hans hussolk öfver denna naturliga gråns. Midt ibland de högsta stammarna stod ett ståtligt bus, som bönderna ännu alltid kallade slottets; der bodde en adelsman med sin dotter, ensam och unI dangömd som en eremit; han höll hvarken drång el