— seixudtMed anledning af den annonserade musikaliska soirsen nästa måndag. Hvar sinns det bildade, det ådla sinne, Der känslan sina veka strängar löst, Som ej har kännt hvad herrlist slutes inne I sången, klingande i menskans bröst? Är denna sjål, der sången valt sin boning, Ett oskuldens och dygdens helgdagsrum, Då gör han under med hvarenda toning Af glådje eller sorg — i båda år han Ett fridens, hoppets evangelium. sattes i stadshåktet. Ja, det år tonkonstens mission på jorden Att blomsterhölja lifvets branta stig — Och åfven hår uti den kulna Norden ans välde mäktigt uppenbarat sig. Ej mer i Söderns rika lagerlunder Man sångens hemland söker från den stund, Då Lind och Nissen med ett trollikt under Kungjorde verlden att han numer thronar Bland svenska fjellen uppå jernmångd grund. Och medan desse begge nåktergalar, — De största Norden, kanske verlden bar — På skiljda stråter uti fjerran dalar Af ryktet föras på triumphens char Och med sin stämmas gudanektar dösva Hvar sorg, hvar smårta dem till mötes gå — Så sitta yngre slägten hår och pröfva En af naturen huldt förlånad tonkraft, Hvarmed de hoppfullt sina drillar slå. En individ af detta unga slågte, En lårka eller siska, hur man vill, Satt nyss i hyddans enslighet och slåckte Sitt bjertas vemod med en glådtig drill. Då kom en konstens brud, en ådel qvinna Och lyssnar troget till de enkla ljud, Och tager vånligt hyddans sångarinna Opp i sitt konstnårshågn — och klådde vårdigt Naturens gåfva uti konstens skrud. Men ack! snart, kallad af sin pligt, tillbaka Till sitt aflågsna hem den qvinna drog Som låtit hyddans dotter hår få smaka En droppe af den ljufva dryck, som 108 I konstens kalk, den gyldene, den rena, Mot hennes långtans glådjefulla blick; Hon, som så gerna ville fullt förena Sin skyddlings själ med sångens högre gudom, På ödets hårda bud från henne gick. Då smög med tysta steg till flickans hjerta Den dystre anden ifrån smårtans land Och ville plåna ut de bilder bjerta Som hoppet målat nyss med liljehand; Med dofva ljud i hennes bröst han talar: Åt. lifvets prosa återgif din själ; Af konstens tempel, af dess ljusa salar — Så mycket ån de dig på afstånd tjusa Och dina sinnen fängsla — tag sarväl. Men når sick sorgens missljud dfverråsta Den hulde engelns, hoppets melodi? Förr blifva lifvets alla lånkar lösta Än sjålen gör sig från dess vålde fri. Med mildrik stämma sökte han att dåfva De bittra intryck smårtan henne gaf: Upp unga sångmö! dina krafter prösva! (GÅ den af Skaparn dig anvista banan Och fatta modigt konstens pilgrimsstaf. Så sagdt. Till Gud och dessa goda andar Som uti ådla menskosinnen bo Hon ståller nu sitt bjertas hopp och blandar Dermed på deras skydd sin fasta tro. Snart blygsamt, anspråkslöst i sång upptråda För blomman af sin hemstads folk hon vill; Och hvar och en, som mången gång fått glåda Sig åt dess ståmmas rena, klara toner, A DUOA