Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1851, sida 1

Den fattiga adelsmannen. Af Hendrik Conscience. (Öfversåttning från Holländskan.) I. (Forts. fr. n:o 246.) Derpå teg han en stund, men tillade snart, liksom han talat för sig sjelf: — Och dock har jag vid min makas dådsbådd och vid krusifixet lofvat, att vårt arma barn icke skulle dela denna lott, utan lefva lugn och lycklig. Tio år, fulla af smårta och förödmjukelser hafva ej kunnat förverkliga dessa löften. Nu först upplyses vär dystra framtid af en hoppets stråle. Hår fattade han notariens hand, blickade honom stadigt i ögonen och sade i en bönsallande ton: — Min båsta vån, bjelp mig i min förtviflade belågenhet, låt mig icke ligga långre på stråckbånken, utan uppsyll min bön; jag skall till min lefnads slut välsignaj er som min välgörare och mitt barns räddare. Notarien drog sin hand tillbaka och svarade med en viss förlågenhet: — Jag inser icke hvad allt det der har att göra med den penningesumman, som ni begår af mig. Adelsmannen stack sin hand i fickan och sade med uttryck af förtvislan: — Det år verkligen komiskt att sjunka så djupt och se hela sin lefnads-lycka eller olycka beroende af en småsak, som våcker den likgiltiga åskådarens hån. I morgon skall den unga mannen tillika med sin onkel