—h — — 1 sig derpå till väramnan, lyckönskade henne för hennes blomstrande helsa, frågade efter alla hennes barn och förklarade slutligen, att han genast måtte begifva sig till staden. Derpå tryckte han hjertligt och vänskapsfullt hennes hand, utan att detta nedlåtande upphåfde rangen dem emellan. Sedan gaf han sin drång åtskilliga befallningar, helsade vånligt och styrde sin kosa mot bron, som ledde in i staden. På ett ensligt stålle vid utanverken stannade br van Vlierbeke ett Ögonblick, slog dammet af sina kläder, putsade hatten med sin nåsduk och intrådde genom råda porten. I staden, der så mycket folk omgaf honom, och han omöjligen kunde förblifva obemårkt, antog han en vårdig hållning, och sökte bibehålla det uttryck af sjelfbelåtenhet, som inbillar andra menniskor att man år lyck lig. — Men oaktadt denna mask, var hans själ prisgifven åt pinsamma och ångslande kånslor; ty han emotsåg en förödmjukelse, hvars blotta möjlighet kom bans hjerta att blöda. Men det fanns i verlden en person, som var honom kårare ån lifvet, ån sjelfva åran. För henne hade han mera ån en gårvg uppoffrat sin stolthet och lidit som en martyr ..... men så måktigt beherrskade henne denna kårlek, att den i hans ögon förvandlade hvarje plågsam förödmjukelse, som han lidit för henne, till en upplyftande, nåstan helig akt. Likvål kånde han sig djupt beklåmd, och blodet ilade allt fortare genom bans ådror, ju långre han kom in i staden och ju mer han nårmade sig det hus, der han hade sör afsigt att våga ett förtvifladt försök. (Fortsättn.) zzizzzInnni re ——L