Tid efter annan, i synnerhet då någon reste förbi eller mötte honom, framtog han en gulddosa och tog en pris, med så sirliga manr, att man redan på denna betydelselösa rörelse igenkände en man, som beständigt rört sig i samhällets högre kretsar. Visserligen skulle ett skarpt, kritiskt öga vid nårmare betraktande kunnat upptåcka, att adelsmannens rock var mycket loggsliten, att kanterna på hatten lyste igenom den slåtstrukna felben, och att hans handskar voro flåckiga på mera ån ett stålle. Ja, hade den nårgångna undersökningen stråckt sig till botten af vagnen, skulle man icke kunnat undgå att på venstra sidan af den ena stöfveln märka en spricka, genom hvilken den grå strumpan tittade fram, i trots af försöket att genom påstruket blåck göra den omärkbar. — Men alla dessa spår af armod voro med så mycken konst förborgade, — från denna klådnad blickade så mycket bebag och tillförsigt, att den likgiltige betraktaren på sin höjd skulle komma till den slutsatsen, att den rika herrn endast derför icke hade nya klåder på sig, att ban ej brydde sig derom. Våagnen hade temligen hastigt fortsatt sin fart omkring två timmar, då kusken höll in sin håst vid ett oansenligt vårdshus, vid dammen utanför Antwerpen. värdinnan och stalldrången skyndade ut och ösverhopade den resande med vördnadsbetygelsen, under det de bjelpte till att spånna ifrån hans håst. Den gamla vagnens egare måtte hafva varit en hemmastadd gåst i detta vårdshus, ty från alla håll ropades: — Herrligt våder, icke sannt, herr van Vlierbeke? men det blir nog varmt. Litet regn skulle ju icke skada, herr van Vlierbeke? skola vi gifva håsten af vår hafre? Åh, drången har tagit hafre med sig! Bebagar ni sjelf ingenting, herr van Vlierbeke? Under dessa frågor, som hastigt aslöste hvarandra, höge hr van Vlierbeke stigit ur vagnen. Han vände dar