Marseille och Southampton. (Efter National-zeitung). Kossuth,s lösgifning, hans bortvisande vid franska gränsen, hans mottagande i England, utgöra ett stycke historia, hvaröfver mer ån ett ord torde vara att såga. För nårvarande inskrånka vi oss till att taga i betraktande ett enda drag, som lågger i dagen hvad -Selfgovernment vill såga. Kossuth, förlossad ur sin nåra tvååriga internering — det diplomatiska konstuttrycket för frihetens förlust utan laglig grund — i det aflågsna Asien, kommer till Marseillees redd. Från skeppets dåck skådar han Provencess glada drottning, ljusen kasta sitt sken ösver vattnet, vinden bär fram till honom muntra sånger. Han har återigen Europa framför sig. Med honom år hans hustru och hans barn, trötta af sjöresan. På två dagar skulle de kunna komma till Frankrikes norra kust, och inom ett par timmar kunde de vara i land, der gåstvånner vånta dem. Ludvig Kossuth ståller en bön till Louis Napoleons regering. Han ber om en asyl, sådan som Schweiz en gång gaf åt Louis Napoleon. Han vill icke vårfva manskap i Frankrike, icke från Frankrike utstråcka handen efter en krona, som icke anstår honom, icke derifrån förleda Osterrikes soldater till uppror. Han fordrar ej af Frankrike att det skall börja krig med fyra stormakter. Han vill blott begagna jernbanan för att komma tvårt igenom Frankrike, i stållet för att gå den långre sjövågen. Presekten frågar hr Faucher, hr Faucher frågar republikens president, telegrafen återför dennes svar. Hvilket svar? Louis Napoleon såger icke: Ifrån att vara en legitim president skulle jag gerna vilja blifva en illegitim furste; lagen år imot mig, folket icke för mig; jag törs icke ståta mig med furstarna och hr Hubner (österrikiska ministern i Paris) tillåter det icke. Vi förtånka honom ej, att han icke talar så. Ingen år förbunden att tala mot sig sjelf. Han såger icke: Kossuth år en demokrat och jag hatar demokratien. -Morning Postvar så årlig, Louis Napoleon icke. Han såger icke eller: jag fruktar demonstrationer, oroligheter. En stark regering fruktar icke. Huru kunde en regering, som alltid finner advokater och jurymån, villiga att anklaga, döma och inspårra de journalister, som såga oangenåma sanningar, — huru kunde hr Faucher, ministern och riddaren af hederslegionen, — huru kunde prefekten öfver Rhonemynningarna (Bouches du Rhöne) frukta en man, som icke — ——— — res a