måtte hast till bestämmelse att under en lång följd af år tjena till utstyrsel åt den ena betjenten efter den andra. Uti vagnen satt blott en enda person — en man af vid pass 50 år. Man skulle knappt kunnat förmoda, att han var kuskens herre och egare till den botfålliga vagnen; ty allt hos honom ingaf vördnad och högaktning. Med nedböjdt hufvud satt han tyst och nedsjunken i djupa tankar, till dess bullret af hjul förkunnade annalkandet af något ekipage. Då råtade han på sig, hans blick uppklarnade och glånste af tillfredsstållelse och sjelfförtroende — men knappt hade han vexlat en vänlig helsning med de förbiilande, förän hans drag åter fördystrades och hans hufvud sänkte sig mot bröstet. Man behöfde blott en gång uppmärksamt betrakta denna man, för att kånna sig helt egendomligt dragen till honom. Hans ansigte, ehuru afmagradt och af bekymmer hesådt med djupa fåror, visade så regelbundna och ådla drag, hans blick var så lugn och derjemnte så genomtrångande, hans höga pannas hvalf så rent och stolt, att man otvifvelaktigt måste tro sig hos denna man tråffa alla sjålens och hjertats skatter. Han tycktes redan hafva lidit mycket. Om också hans ansigtsuttryck ej fullkomligt styrkte en sådan förmodan, så stadgades den dock ovedersågligen af de silfverhvita hår, som krönte hans hjessa, hvarimot hans svarta ågon stundom, under de stormande tankarnas hvimmel, blixtrade af en sällsam eld. Hans klädsel öfverensstämde med hans Öfriga yttre; den bar prågeln af den rika, så att såga prunkande enkelhet, som en lång verldsvana och en luttrad kånsla för det passande medför. Hans linne var fint och utomordentligt hvitt, hans rock af utmärkt godt 1yg och hans hatt vål borstad och glånsande. NR ÅN