Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1851, sida 1

—ä—4u ic——— ———— att ni och farbror vilja bifalla min begäran — — —. Om jag vill2 afbröt Peters sig sjelf, jo, jo, min sjål, vill jag, och det har jag alltid velat. Men hvarför knåfveln har inte pojken talat ett enda ord om saken med Thea når han sist låg förtöjd hår hemma? Nu skall man tugga på penna, nu skall det studeras och prentas bref, i stållet för att saken kunnat klaras med att såga si så hår: ta henne min son, i Guds namn, ta henne, pojke! Men Thea kunde icke såga ett enda ord. Hon log och gret om hvartannat. Hon hade ju hållit af Christian så långt tillbaka hon kunde minnas. — Det var den lyckligaste afton i hela hennes lif. Och på det viset blef Thea förlofvad. Ungefår 8 dagar hade jag bott hos S—, och jag kånde allsingen böjelse att lemna mitt lilla trefliga gafvelrum för att utbyta det mot en bondstuga på landet; men det finnes intet på jorden som man mindre kan trotsa ån ödet och en kommenderande general — och jag drog ut på landet. Fredrik den store säges hafva yttrat, att sömn endast år en ful vana, och han påstås sjelf hafva försökt att lågga bort denna ovana. Hans fålttåg måste således hafva varit sårdeles intressanta; vi som i år ligga på Als måste derimot kalla sömnen en förtråfflig vana. Ute på landet sof jag bort min mesta tid, och efter åtta dagars förlopp ryckte jag åter in i Sönderbors — behöfver jag nämna att jag icke dröjde med att leta rått på mitt gamla qvarter? Endast pigan var hemma, hon tog imot mig som en gammal bekant och jag satte mig ännu en gång i besittning af mitt lilla rum; snart hvilade jag på min lilla ålsklingsplats, den lilla bånken under den doftande apeln. I Sundeved stodo våra, och de fiendtliga utposterna