11 STILL pa IICIIHLJ?te nHu UTV? Se 149118 b10p;, EM verkmästaren riktigt förtjustes deraf, emedan han derigenom upptåckte att rodnaden icke var, såsom han förut trott, oåtskiljaktligen införlifvad med skinnet. Men som han, detta oaktadt, icke kunde frångå sin anmårkning mot sjelfva messingsplåten, så blef mamsell Marie, erinrande sig sin faders triumfer i Götheborg, allvarsamt ond. Hon ryckte messingsplåten ur verkmästarens hand och lade den framför sig på ett bord. Derefter böjde hon sitt vackra, men af förtrytelse ånnu bleka ansigte öfver den blanka piåten, och började bevisa det ogrundade i monsieur Cambons anmärkning. Denne såg nalurligtvis med mycken uppmårksamhet på berörde plåt. Men, mademoiselle! sade han, -det förhåller sig ju verkligen såsom jag genast sade: messingen år för mycket hvit ... Men se, men se, den blir ju allt hvitare ja mera man ser på den ... ack, min gud! nu är den ju alldeles som silfver . . . det år ett stort fel, når messing ser ut som silsver . .. Jag begriper icke hvad mademoiselle begagnat för polityr den hår gången. Hade Cambon våndt sina ågon från plåten till Maries bleka kinder, så skulle han nog fått reda på polityren; men i stållet höll han sig envist vid den vålsignade plåten, och kom kanske för tillfållet ej ihåg att plåten afspeglade mamsell Ahlgrens bleka ansigte. Men hvad år det!återtog han förvånad: jag tror jag gjort er orått . . . nu tycks verkligen som om messingen vore något rödare ... nej, men se bara ... nu år den som den bår vara . besynnerligt . . . den år ju alldeles förtråffig . . bra, bra, båsta mademoiselle! . . . Men hvad vill det nu sågal . . aj: aj! den blir rödare, den blir alldeles för råd . . . den blir som guld . messing får icke heller se ut som guld, nådigaste mademoiselle . .. Ha! det har jag inte heller mårkt förut . . . det år ett par blå flåckar i plåten, liknande små blå emaljerade ringar ... Det var en besynnerlig messing! . Ah, jag sörståärlutropade han derefter och vände ändtligen sina ögon till mamsell Maries numera blossande ansigte och fick derigenom fullkomlig upplåsning på den verkande gåtsulla polityren, sick förklaring på silfret, guldet och den blåa emaljen. Frän detta ögonblick singo messingsplätarne sin naturliga egendomliga glans och äfven mamsell Marie Ahlgrens ansigte sin naturliga jemnare färg. Men Combon hade svårt för att prononcera det barbariska namnet Ahlgren, men tyckte derimot mycket om namnet Cambon, och som han, till belåning för en så rik polityr, gerna ville ge den vackra polererskan hvad han sjelf tyckte om, så gaf han henne sitt namn, och på detta sått fick också hon hvad hon tyckte om. Begge blefvo således mycket belåtna, och madame Cambon, liksom madame Lambert, besvårades aldrig af någon hemlångtan till fåderneslandet, allra minst till Götheborg, der man knappast med mikroskoper skulle kunna upptåckta en så vacker och hygglig karl som verkmåstaren på den der mekaniska fabriken i Frankrikes hufvudstad. Men salig sadelmakarens skugga, som förgåfves letat efter den barnsliga kärlekens kransar på grafven i Götheborg, beslöt att kalla till sig ett af sina barn för att fordra råkenskap, och som Marie alltid varit hans ögonsten och han följaktligen hade de största anspråken på henne, så valde han också henne. Efter 5 års lyckligt åktenskap afsomnade madame Cambon i sin makes armar och med sista blicken på en fyraårig son, hvilken med en cherubs ansigte hoppade kring sången, utan att kunna begripa hvarföre mo dern sof så långe, eller hvarföre fadern var så bedröfvad öfver hennes goda sömn. Sonen hette Armand. Når madame Lambert nåmnde detta namn, undergick både hennes blick och tunga en fullkomlig förändring. Den förra hade icke mer någon skymmande tår och den senare ingen dåmmande sourdin, såsom nyss vid beråttelsen om enda systerns och åldste sonens dödliga frånfålle. Hennes blick blixtrade stolthet och hennes tunga svårmade hånförelsens språk. Armand, ahnmn hlatt hannad evåfarean var hennes