Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1851, sida 1

—— — — —— min som förrådde den gamle sjömannen. Se så, nu slå vi gamle oss ned i det gröna, imellertid går Thea ner och ordnar sexanp, utbrast har. Åa vi slagit oss lösa till en krysstur på landbacken, så år inte meningen att inmura oss i krogvårdens kajuta; solen står ånnu högt på himmelen och det år ganska torrt i gråset. Med dessa ord plumsade den lille bredaxlade hassörnen, som var tacklad med blå rock och dito permissioner, ned i det höga gräset. Den hvita bredskyggiga hatten kastade han bredvid sig och förde handen flera gånger genom sina brungrå krusiga lockar, hvilka ännu i rik sullhet omgåfvo hans jovialiska ansigte. Nå, granne och grannmutter, stå inte och jämnka, utan ankra hår! — Ah! jag ligger som i sjelfva ÅAnna Dorotheas kajuta och ånnu ett strå hvassare, ty jag kan dock upplyfta skalmejan utan att den behöfver dricka brorskål med taket. Den som nu hade sig ett glas punsch! — Thea, du har vål inte glömt punschen? Nej pappa, svarade en älsklig sjuttonårig sötunge; jag packade in den i buteljkorgen bredvid öloch rombuteljerna. Godt mitt barn, spring nu ned och laga i ordning dina gudsgåfvor, sen komma vi gamla om en liten stund. Thea lyftade så nätt på sin blå merinosklädnivg, visade en liten satunge till fot, kilade som en ung hind utför backen och försvann bakom håcken, ropande: dråj inte långe, pappa lilla; söta madam S—, kom ihåg att jag våntar! Siiken resning den tösen har, siiken galionsbild! pina död! om jag inte vore hennes far och närmare de 60 ån hon de 20, kunde jag måhånda ånnu en gång komma till att gifva presten litet förtjenst på an