Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1851, sida 1

hvarandra och vid hvar sin gata; men 8—s trädgård gränsade dock till den lilla jordlapp, innehållande nägra kålplantor och ett enda pärontråd, som Peters tog sig friheten kalla sin kökstrådgård; och om man ej generade sig för att begagna samma method som de kjobenhavnska gatpojkarne, hvilka, till ringa fröjd för deras mammor och permissioner, om vintern rutscha ned för vallbacken, kunde man också i hast komma från 8—s trädgård ned ibland Peters kälplantor. Att denna method fordomdags begagnats med mycken fördel, syntes tydligen, och ofta, når jag på morgonqvisten promenerade i vår trådgård och observerade hålet i hagtornshåcken samt en nåstan igengrodd stig nedåt backen och den flickan i fönstret nedanför, kånde jag en brinnande lust att agera gatpojke. Se på skonaren som kryssar under Erö, ropade Peters, kackurat som det vore sjelfva ÅAna Dorrth-a. Hon ligger och plaskar för en sydost; åmnar hon sig till Flensborg, så komma de nog att blåsa både till frukost och middag innan Tullaren får ondt af salt lUkta på hennes tran. En grånlandsfarare år hon beståmdt, det ser jag på hela berrligheten; har jag icke rått, granne, ackurat lik ÅAnna Doroth as svart skråf med röd och hvit rand, srön reling inombords och grön ruff! — Ack, Herre Gud! landba:k.n år god nog; men ett tjog samnar vatten och ett par goda plankor å i alla fall något annat att trampa på ån en tott gräs. Den som bara hade ett par ordentliga styfstickor att stå på! (Fortsåttn.)