Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1851, sida 1

nat sått ån att kasta jord på mitt gamla skråf. Eller hur, mutter? och i det sjömannen våltrade sig på andra sidan, grep han tag i armen på en gammal fru, som med båda hånderna lyftade litet på sin sidenklådning och just var inbegripen uti att bringa sin hvita underkjortel i beröring med gräsmattan. Hon förlorada balancen, löll ned i det yppiga gråset, och hatt och löslockar togo en hemsk törn, under det att hennes åkta skatt. följande sjömannens inbjudning, utbredde sin nåsduk öfver en sten, lade de långa rockskörten Öfver sina knån och intog platsen bredvid de båda andra, med stora sjöskumspipan i mungipan. Kors! granne Peters, jag tror ban år kollrig, utbrast den gamla frun, 4se sådan buckla min nya hatt har fått — och mina löslockar sen!la, ha, ha, skrattade sjömannen. Alltid skrattar han, man skulle kunna tro han vore en galen pojke, som ska skickas till sjös, emedan ingen kan hålla styr på honom hemma, och inte en gammal karl, som måste ötverge sjön för giktens skull. Knåfveln i våld med gikten! den år inte med på skogspartiet, den ligger hemma i länsstolen med flanellen och allt det andra djefvulskapet, hvari man sitter inboned som en burk syltad ingefära. Nej. å vi hår ute för att roa oss, så glömma vi gikten och all sådan smörja, eller hur, gamle vån?Åh ja, åh ja, nickade den gamle på stenen och blåste tjocka rökmoln ur pipan ut i den varma sommarluften. De tre gamla, som hvilade sig och pratade på höjden, voro min vård och vårdinna och kofferdikaptenen Peters, med hvilken de en följd af år lefvat på den mest vånskapsfulla fot, De kallade hvarandra grannar, ehuru deras boningar lågo ett godt stycke från